Här med kommer ni kära läsare, att få ta del av kvällens och mitt livs hemskaste skräckäventyr.

Fy fan, vad glad jag är över att vara hemma i mitt hus, i mitt rum, med mina föräldrar på andra sidan av väggen. Jag kom nyss hem från Emelie där jag och tjejerna spårade helt och hållet. Mitt under vår myskväll ringer det någon främling och börjar prata med Emelie. Hon fattade givetvis inte vad som var på gång och spelade bara med.

Okänd: Du sitter bredvid Emma.

Emelie: (Leker blåst) Haha, va? Vem är Emma? (Vi andra tror bara att Emelie har börjat få i sig lite för mycket och börjat svamla).

Okänd: Emma i randig tröja. Vi ser er genom fönstret.

Emelie: (vänder sig mot oss) Oh, my god. Det är några som står utanför och tittar in genom fönstret. (Jag flyger upp och tittar ut)

Okänd: Nu ser vi Begonia också, men inte den fjärde (vilket skulle ha varit Louise).

Nu började Emelie skrika och vi alla drogs med i galenskapen, medan dessa människor vi inte kände till skrattade på andra sidan luren. De lade givetvis på luren och hoppades på att vi inte skulle ringa tillbaka, med gjorde vi. Det enda vi kunde höra då var andetag och några som skrattade tyst i bakgrunden. Vid det här laget var vi helt och hållet uppe i varv och sprang runt i huset och skrek det högsta vi kunde. Vi skickade ut Nattis och hennes kompis för att de skulle kolla läget, då de sedan sprang in och sa att de hade sett ett gäng springa bortåt. Louise fick den briljanta idén att jämföra vår situation med en liknande situation från en skräckfilm, "Them".

Tjejerna drog snabbt för gardinerna, medan jag sprang in i köket letade efter en kökskniv. Sedan sprang jag till vardagsrumsfönstret igen och ställde mig och viftade med kniven, för att de okända skulle se mig. Haha, vi var helt tokiga. Efter detta blev det dags för Emelie och Emma att se efter om det fanns några spår i snön av de okända. Jag kände mig tvungen att ställa mig vid ytterdörren och skrika ”I’VE GOT A FUCKING KNIFE! DO YOU HEAR ME?! I’V GOT A FUCKING KNIFE!” på engelska för att signalera vårt motstånd. De okändas (numera kallade ”Mördarna” på Emelies mobil) svar blev genom ett sms:

Mördarna skriver: Sluta följ efter oss. Annars…

Vi blev som paralyserade och ringde på förstärkning, Cammish, som inte är rädd för någonting. Efter att det varit alldeles lugnt i ungefär en halvtimme, fick vi ännu ett sms.

Mördarna skriver: Dra bort gardinerna, så vi kan se er. Ni har blivit fler. Det har kommit en till. Eller?

Om ni undrar hur jag kom hem, skjutsade Emmas pojkvän hem mig hela vägen fram till min dörr, med sin feta Hummerbil. Vilken jävla kväll, va?


We're all gonna get killed! (bild från mitt sweet sixteen)